Abu Qudama och den unga pojken

Denna berättelse finns återberättad i Imam al-Jawzis bok ”Sifat as-Safwah” och Ibn Nahhas i Mashari al-Ashwaq.

”Det var en rättfärdig man som hette Abu Qudama ash-Shamy, han var en man som älskade Jihad och att bekämpa fienderna för Allahs skull, varje gång han hörde talas om något krig mellan fienderna och muslimer eller att det fanns Jihad för Allahs skull så skyndande han sig dit och kämpade vid muslimernas sida.

Abu Qudama satt en dag i den stora moskén i Medina och en frågeställare gick fram och frågade honom: ”Abu Qudama, berätta för oss om det märkligaste som har hänt dig under alla krig och all Jihad du har varit med om, du är sannerligen en man som har deltagit mycket i Jihad för Allahs skull som har varit mellan muslimer och kuffar, så berätta för oss om det märkligaste du har sett eller varit med om under alla krig eller Jihad för Allahs skull.”

Abu Qudama sade till dem: ”Jag ska berätta för er om detta:

Jag gick ut vid ett tillfälle med några kompanjoner till mig till ar-Riqqah för att bekämpa fiender (moshriken/polyteister) vid frontlinjerna. När jag kom fram till ar-Riqqah, som är en stad vid Eufrat i Irak, så köpte jag en kamel som jag lastade med mina vapen och sedan gick jag för att påminna och predika för människorna i moskéerna och uppmana dem till Jihad för Allahs sak och att spendera sina pengar för att Islam ska segra, den islam som Allah har lagt som ansvar på deras axlar att sprida och försvara. Efter att ha talat till människorna i moskéerna och kallat dem till att kämpa för Allahs skull så kom kvällen, jag gick då till ett hem där jag hade hyrt ett rum för att övernatta där. Efter att en del av kvällen passerade så hörde jag dörren knacka och någon vill komma in till mig. Jag förvånades över vem som kan vara bakom dörren för att jag är en främmande man i denna stad och jag har ingen kontakt med någon eller känner någon, så vem kan detta vara som kommer till mig mitt i natten?

Jag öppnade dörren oroande och där stod det en from och anständig kvinna som var täckt med en ytterkapp från topp till tå och man kunde inte se något av henne alls. När jag såg henne häpnades jag och jag sade till henne ”Allahs tjänarinna, vad vill du, må Allah visa dig nåd?”

Hon sade till mig: ”Är du Abu Qudama?”

Jag sade: ”Ja.”

Hon sade: ”Var det du som samlade pengar idag till frontlinjerna?”

Jag sade: ”Ja.”

När hon hörde detta av mig så gav hon mig lapp och en hästrem som var spänt, sedan gick hon därifrån i tårar.

Vid Allah, jag förvånades av hennes beteende och lappen var i mina händer, jag såg på den och det stod på den: ”Abu Qudama, du kallade idag till Jihad och jag är en kvinna som inte är kapabel till att göra Jihad och jag har inte heller något jag äger som jag kan ge till dig som hjälper dig i din Jihad eller som du kan ge till mujahiden, så jag klippte från det bästa jag har och det är mitt hår och sedan gjorde jag det till en hästrem så att du kan använda den för att hålla fast din häst så kanske Allah när Han ser att mitt hår är det som håller fast din häst för Allahs skull så blir jag förlåten och inträder paradiset.”

Jag förvånades, vid Allah, över hennes beslutsamhet och uppoffring för Allahs sak, och även över hennes längtan till förlåtelsen och paradiset, fastän hon har gjort något som inte är tillåtet i religionen, att klippa hennes hår på detta sätt. Men hennes längtan till paradiset tog över allt annat. Jag lade hursomhelst denna rem bland min packning och efter fajrbönen lämnade jag och mina kompanjoner ar-Riqqah.

När vi kom fram till Maslamah ibn Abdul-Maliks befästning så hör vi en riddare bakom oss ropa: ”Abu Qudama, Abu Qudama, vänta på mig må Allah visa dig nåd.” Jag sade till mina kompanjoner att fortsätta och jag ska gå tillbaka och se vad denna riddare vill. När jag kom fram till honom så började han med att prata och han sade: ”Jag tackar Allah som inte berövat mig ditt kompanjonskap och som inte tog mig tillbaka till min familj i besvikelse.” Jag frågade honom: ”Vad vill du må Allah visa dig nåd?” Han sade: ”Jag vill ut och kriga med er.”

Jag sade till honom: ”Visa mig ditt ansikte, om du är vuxen och krig är något bindande för dig så accepterar jag dig, men om du är ung och Jihad inte är förpliktad för dig avslår jag dig.”

Han exponerade sitt ansikte och han var lika vacker som månen, han var en ung pojke som var 17 år gammal. Jag frågade honom: ”Min son, har du en far?”

Han sade: ”Min far dödades av korsfararna och jag ska ut nu och bekämpa dem som dödade min far.”

Jag sade till honom: ”Har du en mor?”

Han sade: ”Ja.”

Jag sade till honom: ”Återvänd till din mor och visa henne godhet, för att om du gör det så ska du veta att paradiset är under hennes fötter.”

Han förvånades över vad jag sade och han sade till mig: ”Abu Qudama, subhnallah, känner du inte min mor?”

Jag sade: ”Nej, vid Allah, jag känner inte din mor?”

Han sade: ”Min mor är den som gav dig en insättning, min mor är ägaren av remtyget.”

Jag sade: ”Vilket tyg?”

Han sade: ”Subhnallah, du glömmer väldigt fort, kommer du inte ihåg en kvinna som kom till dig igår och gav dig en påse med en lapp och ett rep som du ska binda din häst med?”

Jag sade: ”Ja, vad är det med henne?”

Han sade: ”Hon är, vid Allah, min mor. Hon befallde mig att gå ut till jihad och hon svor vid Allah över mig att jag inte ska återvända till henne igen.”

Och hon sa till mig: ”Min son, om du ser kuffar så vänd inte ryggen och offra dig själv till Allah och sök efter Allahs grannskap i Hans boning, din far och dina morbröder är i paradiset, så om Allah ger dig martyrskap så förmedla för mig hos Allah så att jag får vara med er i paradiset.”

Sedan omfamnade hon mig i hennes bröstkorg och lyfte sedan hennes blick mot himlen och sade: ”Min Gud, min Herre, detta är min son frukten av mitt hjärta, jag överlämnar honom till Dig så ta honom nära sin far och sina morbröder.”

Jag förvånades, vi Allah, väldigt mycket över denna unga pojke. Han började prata igen innan jag hann kommentera vad han sade och han sade till mig: ”Jag ber dig för Allahs skull farbror Abu Qudama, att du inte berövar mig från att delta i kriget för Allahs skull med dig, jag är, in sha’ Allah, en martyr son till en martyr. Jag är en som har memorerat Allahs bok och är en duktig riddare och skytte, så förakta inte mig p.g.a. av min unga ålder.”

När jag hörde allt detta från honom så kunde jag inte avslå hans önskan, vid Allah. Så vi tog med oss honom och, vid Allah, såg vi ingen mer vital och aktiv som honom. När han rider så är han den snabbast av oss och om vi stannar upp så är han aktiv och under hela resan så såg vi aldrig hans tunga vara stilla, utan han åkallade och ihågkom Allah hela tiden.

När vi kom fram och skulle övernatta vid frontlinjerna så var vi fastande den dagen och solnedgången var på väg så vi ville laga vår iftar och kvällsmat. Så när vi kom fram så svor den unga pojken att ingen annan skulle laga mat förutom han själv, och vi försökte stoppa honom från att göra det eftersom han verkade väldigt trött efter den långa och svåra resan, men han vägrade och vill ändå göra det. Vi sade till honom att han skulle laga till maten en bit från där vi lägrade så att röken och elden inte skulle skada någon av oss, och han gick och vi satt och väntade på maten. Det tog lite mer tid än vanligt så mina kompanjoner bad mig att gå och se efter vad som har hänt med den unga pojken eftersom det tog ovanligt långt tid.

När jag kom fram så såg jag att den unga pojken hade tänt på elden och lagt kastrullen på elden och sedan hade tröttheten tagit över och han hade somnat genom att lägga huvudet på en sten bredvid. När jag såg honom i detta tillstånd så ville jag, vid Allah, inte väcka honom, och jag vill inte heller återvända till mina följeslagare utan att ha med mig maten till dem. När jag såg honom i detta tillstånd så sade jag till mig själv, jag kan fortsätta göra maten till mina följeslagare. Så jag började sakta göra maten och samtidigt då och då titta på den unga sovande pojken. Medan jag tittade på honom så jag att han började le och att hans leende blev bredare och bredare, så jag förvånades väldigt mycket över att han ler medan han sover. Sedan började den unga pojken att skratta och sedan blev skrattet intensivare och sedan vaknade han upp från sin sömn. Allt detta förvånade mig väldigt mycket. När han sedan vaknade och såg mig så blev han lite skrämd och han sade: ”Farbror, jag tog för mycket tid på mig.” Jag sade: ”Nej du har inte tagit för mycket tid på dig.” Han sade: ”Sluta laga mat, jag ska göra det åt er, jag är er tjänare i jihad.” Jag sade: ”Nej, vid Allah, du ska inte laga mat eller iftar förrän du berättar för mig vad som gjorde att du log och skrattade medan du sov, för det är verkligen något märkligt.”

Den unga pojken sade: ”Farbror, det var en vision jag såg.” Jag sade till honom: ”Vid Allah, berättar för mig vad det var för vision du såg?” Han sade: ”Låt den vara mellan mig och Allah den Högste.” Jag sade: ”Jag svär vid Allah att du ska berätta för mig om denna vision som du såg.”

Han sade: ”Farbror, jag såg i min vision att jag hade inträtt paradiset och jag såg dess skönhet, prakt och njutning. Precis så som Allah den Högste har beskrivit den i Hans bok. Medan jag gick i den och jag går med en egendomlig känsla p.g.a. dess prakt och skönhet, så såg jag ett slott som lyste av dess murbruk, en av guld och den andra av silver och balkongerna är av ädelstenar och rubiner, och dörrarna av guld och bakom en vägg finns jungfrun som är lika vackra som månen, och när jag såg deras skönhet så kunde jag inte lyfta bort min blick ifrån dem och jag förvånades över deras skönhet och härlighet. Sedan började en av jungfrun, den vackraste som du kan föreställa dig av jungfrun, tala till jungfrun till höger om henne och peka på mig samtidigt som hon säger: ”Detta är Al-Mardhiyas make, detta är Al-Mardhiyas make, detta är Al-Mardhiyas make.” Och jag har ingen aning om vem denna Al-Mardhiya är, så jag frågade henne, är det du som är Al-Mardhiya?”

Hon sade: ”Jag är en av Al-Mardhiyas tjänarinnor, om du vill träffa Al-Mardhiya så ska du in i slottet, må Allah visa dig nåd.”

Jag gick in och högst upp i slottet fanns ett rum av rött guld, och i det rummet fanns det en säng av grön akvamarin och dess listor var av vitt silver och en jungfru vars ansikte är som solens skönhet låg på den, och om inte Allah hade stadgad min syn hade min syn försvunnit och även mitt förstånd p.g.a. hennes skönhet och härlighet och p.g.a. sängens skönhet och hela rummets skönhet. När jungfrun såg mig så började hon tilltala mig och hon sade: ”Välkommen Allahs vän och älskade, jag är för dig och du är för mig.” När jag såg henne och lyssnade på vad hon sade så började jag närma mig henne och när jag nästan hade lagt min hand på henne sade hon till mig: ”Min nära och älskade må Allah avlägsna dig från bedrägeri, du har fortfarande lite att leva och vårt möte är imorgon efter dhur-bönen.”

Det var då jag log och blev glad.

När jag hörde denna vision av en ung pojke som denna sade jag till honom: ”Du har sett gott och förvänta dig gott in sha’ Allah.”

Sedan åt vi vår iftar och red på våra djur och kom fram till våra vänner som stred vid gränserna och vaktade vid frontlinjerna. Vi övernattade hos dem och sedan gick vi upp för att be fajr bönen och efter det så hade vår fiende anlänt och vår ledare ställde sig upp och började styra upp armén och ställa dem i rader och sedan läste han början av kapitel Al-Anfal till oss och påminde oss om belöningen för Jihad för Allahs sak och för belöningen för martyrskap för Allahs skull och han fortsatte att uppmana och påminna oss om Jihad och kämpandet för Allahs skull. Jag satt och tittade på och reflekterade över människorna runtomkring och alla människor försökte sitta med sin familj och släkt, men den unga pojken var ensam, utan en far som gör dua till honom eller en farbror som tar honom nära eller någon bror som kramar om honom.

Jag fortsatte att följa honom med blicken och se på hans tillstånd och då upptäckte jag att den unga pojken var längst fram i raderna i armén. Då började jag passera genom raderna tills jag kom fram till honom och då sade jag till honom: ”Min son, har du någon erfaren av strid och Jihad?”

Han sade: ”Nej vid Allah, detta är den första striden som jag bevittnar och första gången jag möter kuffar i strid.”

Jag sade till honom: ”Min son, det är inte som du tror eller som du kan föreställa dig, utan det handlar om strid, blod, starka män, pilar och svärd. Min son, ställ dig sist i arméns rader, om vi segrar så segrar du med oss och om vi förlorar så är du i alla fall inte den första som faller eller stupar.”

Han tittade en stund på mig med en blick full av förvåning och sedan sade han: ”Du, av alla, säger detta till mig?”

Jag sade: ”Ja.”

Han sade: ”Farbror, vill du att jag ska vara bland helvetets invånare?”

Jag sade: ”Må Allah skydda oss, enda orsaken vi kom till jihad är för att rymma och undkomma elden och inträda och söka efter paradiset.”

Han sade: ”Allah säger: ”TROENDE! När ni möter förnekarna, som rycker fram i samlad styrka, gör då inte helt om [för att fly]! Den som då gör helt om – om det inte är [en krigslist] för att falla [en fientlig styrka i ryggen] eller för att gå samman med ett [av era] förband – ådrar sig Allahs vrede och helvetet skall bli hans sista hemvist – ett i sanning eländigt mål! [Al-Anfal 8:15-16]

Vill du att jag ska vara bland dem som gör helt om och sedan blir helvetet min sista hemvist?”

Jag förvånades, vid Allah, över hans orubbliga styrka och hur han höll fast vid dessa verser, så jag sade till honom: ”Min son, versen är inte i den förståelse som du försöker få den att vara.” Men han vägrade lyssna eller gå tillbaka till sista raderna i armén. Så jag tog tag i hans hand för att dra honom tillbaka till sista raderna så han började dra bort sin hand från mig och samtidigt som detta pågick så började striderna och hästarna kom mellan oss två.

Striderna började och alla pilar och starka män med slipade svärd slog sönder skallar och armar, händer och fötter flög överallt och alla blev upptagna med sig själva.

Svärden var så varma att vi kända att vi var i en stenugn som tändes över oss, dem var så varma att vi knappt kunde hålla dem i våra händer. Och striderna blev hårdare och alla blev alltmer upptagna med sig själva och ingen tänkte på någon annan och detta pågick fram tills solen började försvinna och tiden för dhur närmade sig. Sedan krossade Allah korsfararna. Efter att de krossades så samlades jag med mina vänner och vi bad dhur tillsammans. Alla människor började leta efter sina släktningar eller någon älskad eller saknad. Men den unga pojken fanns det ingen som frågade om. Jag sade då till mig själv, vid Allah, jag ska leta efter honom, han kanske är dödad eller skadad eller kanske någon av dessa kuffar har tagit honom som krigsfånge och tagit med honom när dem rymde från fältet. Jag började passera genom alla skadade och stupade och leta och söka mellan dem och medan jag gjorde detta så hörde jag en röst mellan dem som skrek och ropade:

Människor, leta efter min farbror Abu Qudama.”

Jag letade då efter platsen där rösten kom ifrån tills jag såg den unga pojkens kropp liggandes på marken. Pilarna hade trängt in i honom och hästarna hade trampat på honom och slitit sönder hans kött, blodet flöt och hans kroppsdelar var brutna och splittrade bredvid honom. Han var som en föräldralös som var kastad i öknen. Jag hastade fram till honom och slängde mig mellan hans händer och skrek med den högsta rösten jag har:

Här är Abu Qudama, här är Abu Qudama.”

Han sade: ”Jag tackar Allah som låtit mig leva länge nog för att kunna testamentera till dig, så lyssna noga på mitt sista budskap till dig.”

Abu Qudama sade: ”Jag började gråta över hans skönhet och, vid Allah, jag grät av sympati för hans mor som bodde i ar-Riqqah, hans mor som året innan hade förlorat hans far och morbröder och detta år förlorar hon honom.”

Jag tog en del av mina kläder och började torka bort blodet från hans vackra ansikte och när han kände att jag gjorde detta så lyfte han upp sin blick och sade till mig: ”Farbror, torkar du bort blodet med dina kläder, torka bort det med mina kläder istället min farbror…”

Jag grät, vid Allah, och visste inte vad jag skulle svara, sedan sade han med en väldigt svag röst: ”Farbror, jag lägger detta som en ed över dig, att om jag dör att du återvänder till ar-Riqqah och ger den glada nyheten till min mor att Allah har accepterat hennes gåva till Allah och att hennes son har dött för Allahs skull med bröstkorgen framåt och inte rymt alls, och om Allah har skrivit för mig martyrskap så kommer jag att meddela hennes hälsning till min far och mina morbröder i paradiset.”

Sedan sade han till mig: ”Min farbror, jag är rädd att min mor inte tror på vad du kommer att säga så ta med dig lite av mina kläder som har mitt blod för då kommer min mor veta att jag har dödats, och säg till henne att vi kommer att mötas i paradiset in sha’ Allah, min farbror när du återvänder till vårt hem så kommer du träffa min lillasyster. Hon blir alltid lika glad när jag kommer hem och alltid väldigt ledsen och gråter när jag lämnar hemmet, och hon har chockats av min faders död förra året och hon kommer att chockas av min död detta år. Hon sade till mig när hon såg att jag skulle resa och hon såg min mor förbereda mina reskläder:

Min bror, var inte borta länge och kom hem snabbt till oss.”

Så om du ser henne så säg några ord till henne som lugnar henne och säg till henne att din bror säger till dig att Allah är min ställföreträdare för henne.”

Sedan började den unga pojken kämpa hårt med hans andetag och hans röst blev svagare tills jag slutade förstå något av vad han sade, sedan kämpade han och sade till mig: ”Min farbror, visionen har blivit sann vid Allah, visionen har blivit sann vid Allah, jag ser Al-Mardhiya nu vid mitt huvud och jag känner hennes doft.” Efter detta blev hans huvud tung och svettat rann från hans panna sedan flämtade han ett par gånger intensivt och sedan dog den unga pojken mellan mina händer.

Jag tog några av hans kläder som det var blod på och la ner dem i en påse och sedan begravde vi honom och jag hade inget större grubbel än att återvända tillbaka till ar-Riqqa för att förmedla vidare hans budskap till hans mor.

När jag kom fram till ar-Riqqah visste jag inte vad hans mor hette eller vart dem bor. Medan jag gick i Riqqahs gator så gick jag fram till ett hus där det stod en nioåring liten flicka så stod och tittade på alla som passerade förbi och frågade alla: ”Farbror, vart kom du ifrån?” Om någon svarar jag kom från Jihad, så frågade hon: ”Har du sett min bror?” Och alla svarar att dem inte vet något om hennes bror och sedan fortsätter dem att gå. Hon frågade mer än tio personer samma fråga och fick alltid samma svar, tills hon började gråta och böjde ner huvudet och sade: ”Hur kommer det sig att alla människor återvänder och min bror inte återvänder.” När jag såg henne i detta tillstånd så gick jag fram till henne och hon frågade mig direkt:

Farbror, vart kom du ifrån?”

Jag sade: ”Från jihad.”

Hon sade: ”Är min bror med er?”

Jag sade: ”Vart är din mor?”

Hon sade: ”Min mor är inne i huset.”

Jag sade: ”Be henne komma ut till mig.”

När den äldre kvinnan kom ut insvept i hennes ytterplagg och jag hörde hennes röst och hon hörde min röst så sade hon:

Abu Qudama, har du kommit för att trösta mig eller för att ge glada bud?”

Jag frågade: ”Må Allah visa dig nåd, vad menar du med att trösta dig eller glada bud?”

Hon sade: ”Om du har kommit för att berätta att min son har dödats för Allahs skull med bröstkorgen fram och inte rymt eller vänt ryggen så har du kommit med glada bud, för att då betyder det att Allah har tagit emot min gåva som jag har förberett sedan 17 år tillbaka, men om du däremot har kommit för att berätta att min son har kommit tillbaka frisk och har med sig krigsbyten så har du kommit för att trösta mig för då har Allah den Högste inte accepterat min gåva till Honom.”

Jag sade till henne: ”Jag förstår, i sådana fall har jag kommit med glada bud, för att din son har dödats för Allahs skull med bröstkorgen fram och han rymde aldrig eller vände ryggen till. Hästarna trampade sönder honom och Allah har tagit av hans blod tills Han blev nöjd.”

Hon sade då: ”Jag tror inte att du säger sanningen.”

Hon och hennes dotter tittade på påsen jag hade. Så jag öppnade påsen och tog ut kläderna som fortfarande droppade blod och det föll från kläderna en del av hans ansiktets-kött och hår, och jag sade till henne: ”Är inte detta hans kläder, är inte detta hans huvudbonad, är inte detta hans skjorta? Som du med dina egna händer tog på honom.” När den äldre kvinnan såg detta blev hon glad och sade: ”Allahu Akbar.”

Men den lilla flickan flämtade till sedan föll hon ner på marken. När hon föll ner på marken så fortsatte hon flämta tills hennes mor blev skrämd så hon sprang till henne och skvätte vatten på henne och jag satt vid hennes huvud och hällde vatten på henne medan jag läste koran. Vid Allah, hon fortsatte flämta och ropa efter hennes bror och far och hennes mamma bara grät vid hennes huvud. Hon fortsatte flämta och flåsa och vi var vid hennes sida i detta tillstånd tills hon dog.

Efter att hon dog så tog hennes mamma upp henne och tog in henne i huset och stängde och låste dörren mitt framför mitt ansikte och sedan hörde jag henne säga: ”Allah, jag har get upp min make, mina bröder och min son för din skull, jag hoppas p.g.a. detta att du blir nöjd med mig och att du låter mig samlas med dem i ditt paradis.”

Jag började knacka på dörren, kanske öppnar hon dörren och jag kan ge henne lite pengar. Hon vägrade öppna dörren till mig. Så jag började istället berätta för alla människor hennes historia så att Allah höjer hennes nivå bland människorna, för vid Allah, jag har aldrig sett något märkligare än detta.

Översatt av: Anas Khalifa

Annonser

Publicerat av

Anas Khalifa

Anas Khalifa, född -83 i Egypten och kom till Sverige -89. Huvudsysselsättning just nu är: författarskap och föreläsningar om islam.

4 reaktioner till “Abu Qudama och den unga pojken”

  1. Mashallah vilken fin historia! Jazakallah kheir broder Anas. Tack för dina fina påminnelser för mig alltid en tankeställare. Må Allah förlåta våra synder och må Allah belöna dig inshallah amiin

  2. Mashallah om jag ska vara ärlig blev jag rörd och grät ganska mycket av självaste historian, Må Allah förlåta oss för våra syder och må Allah belöna dig med Paradiset broder min.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s