Tha’labahs berättelse

Följande är en omskakande berättelse som handlar om sänkandet utav blicken. Vi får se ett exempel på hur noggranna följeslagarna var med att inte begå några synder, och om de gjorde det, så får vi ett exempel på hur djupt de ångrade sig…

Det fanns en följeslagare som heter Fortsätt läsa Tha’labahs berättelse

Profetens (fred över honom) moral mot motståndarna

Profeten (fred över honom) brukade alltid vara rättvis mot de icke-troende och till och med vara bredd att offra sitt liv för att kalla dem till Islam och åtgärda deras angelägenheter. Han brukade bära det onda med tålamod och försöka överse deras skador. Varför skulle han inte göra detta när Allah har sagt: ”Vi har sänt dig som en nåd…” Till vem? Till de troende enbart? Nej, snarare till ”Hela mänskligheten.”

Tänk på de judar som brukade förolämpa honom och avsiktligt vålla besvär, medan han brukade fortsätta att vara mjuk mot dem. ’Aishah – må Allah vara nöjd med henne – sade: ”Judarna passerade en gång Profetens hus och sade: ”as-Saam a’laykum” (d.v.s. döden vare över dig), och Profeten (fred över honom) svarade: ”Och på er också!” ’Aishah kunde inte stå ut med detta, så när hon hörde det, svarade hon: ”Och döden vare med er också, och Allahs förbannelse och vrede!”

Profeten (fred över honom) sade: ”Ta det lugnt, O ’Aishah! Du bör vara mild. Du ska inte svära eller vara hård.”

Hon sade: ”Hörde du inte vad de sa?”

Han sade: ”Har du inte hört vad jag sa? Jag bad mot dem och den bönen kommer att accepteras, medan deras bön mot mig inte kommer att accepteras.”

Ja, för det finns ingen anledning att svara på en förolämpning med en annan förolämpning. Allah har sagt: ”Tala till folk med vänliga ord…”

En dag gick Profeten (fred över honom) ut med sina kompanjoner på en expedition. På vägen tillbaka stannade de över natten i en dal full av träd. Följeslagarna spred sig under de olika träden och somnade. Profeten (fred över honom) hängde hans svärd på en gren, bredde ut sin mantel och somnade. Under tiden märkte en hedning som var efter muslimerna att Allahs Sändebud inte hade sitt svärd, så han närmade sig honom i smyg, tog ner svärdet från grenen och sedan ropade: ”O Muhammad! Vem ska stoppa mig från dig nu?”

Allahs Sändebud (fred över honom) vaknade för att hitta denna man som stod över honom med ett svärd, redo att döda honom. Profeten (fred över honom) var ensam och med bara sitt undre plagg på sig. Hans följeslagare hade skingrats och sov. Mannen blev inbilsk med sin kraft och styrka och upprepade: ”Vem kommer att rädda dig från mig! Vem kommer att rädda dig från mig!”

Profeten (fred över honom) svarade med full övertygelse: ”Allah.”

Mannen blev skräckslagen och svärdet föll ur hans hand. Profeten (fred över honom) fick då tag i svärdet och sade: ”Vem kommer att rädda dig från mig nu?”

Mannens hy ändrades. Han blev rädd och började tigga om nåd. Han sade: ”Ingen kommer att skydda mig nu! Behandla mig väl!”

Profeten (fred över honom) sade: ”Accepterar du Islam?”

Han sade: ”Nej, det kommer jag inte göra, men jag ska inte alliera mig med någon som du strider mot!”

Profeten (fred över honom) förlät honom och behandlade honom väl. Mannen var en ledare bland sitt folk, så han gick tillbaka och kallade dem till Islam, och alla accepterade. Ja, behandla andra väl, och därigenom kommer du att fånga deras hjärtan. Faktum är att även med hans svurna fiender brukade han (fred över honom) ha en obefläckad karaktär, och p.g.a. detta kunde han vinna över dem, vägleda deras hjärtan och rena dem från deras misstro.

När Profeten (fred över honom) började kalla folket till Islam offentligt, började Quraysh att motstå honom ännu hårdare. En av de saker som Quraysh gjorde var att diskutera sinsemellan vad de ska göra med Profetens kallelse och den hastighet som människor accepterade hans tro med. De sade: ”Leta efter de som har mest expertis i magi, spådom och poesi, och låt honom nära sig den man som delade våra led, splittrade oss och förolämpade vår religion. Låt honom prata med honom och se vad han säger.”

De sade: ”Vi kan inte tänka på någon annan än ’Utbah bin Rabi’ah.”

De sa till ’Utbah: ”Du är den vi väljer, O Abu’l Walid!” ’Utbah var en mycket mild person. Han sade: ”O Quraysh, vill ni att jag ska gå och tala med honom och kanske göra honom några erbjudanden som han kanske accepterar?”

De sade: ”Ja, O Abu’l Walid.”

’Utbah steg upp och gick till Allahs Sändebud (fred över honom). Han fann honom sittande lugnt. ’Utbah gick fram till honom och sade: ”O Muhammad! Vem är bäst, du eller ’Abdullah?”

Profeten (fred över honom) förblev tyst för att hedra sin far.

Han sade: ”Vem är bättre, du eller ’Abd al-Muttalib?”

Han (fred över honom) förblev tyst i respekt för hans farfar.

’Utbah sade: ”Om du tror att de var bättre än du, hur kunde de då tillbe gudar som du har förolämpat? Och om du tror att du är bättre än dem, tala om det i sådana fall så att vi kan höra dig säga det.”

Innan Profeten (fred över honom) kunde svara, utbrast ’Utbah i vrede: ”Vid Allah, vi har inte sett någon annan människa som har anbringat en så stor katastrof för en nation som du har gjort. Du har splittrat oss, delat våra led, förolämpat vår religion och fört skam över oss så att alla nu säger att Quraysh har en trollkarl! Det finns inget kvar att vänta på, utom det ögonblick då vi slungar våra svärd och börjar döda varandra.”

’Utbah visade sin ilska medan Profeten (fred över honom) lyssnade tyst, sittandes välsammansatt. ’Utbah beslutade då att förhandla med Profeten (fred över honom), så han sade: ”Om du gör allt detta med sikte på att vinna rikedom, då kommer vi att gå samman för att ge dig större rikedomar än någon person från Quraysh någonsin besatt. Om det är ambitionen som driver dig, kan vi gärna erbjuda dig det. Om du är under inflytande av en ond ande som verkar hemsöka och dominera dig så att du inte kan skaka av dig dess spänna, då kan vi kalla in skickliga läkare för att bota dig.”

’Utbah fortsatte att tala på detta ovärdiga sätt med Profeten (fred över honom) och försökte förhandla med honom, medan Profeten (fred över honom) förblev tyst och lugn. Efter att ’Utbah hade erbjudit ledarskap, rikedom, kvinnor och även behandling för sinnessjukdom, blev han tyst och väntade på ett svar.

Profeten (fred över honom) höjde blicken mot honom och sade: ”Är du färdig, O Abu’l Walid?”

’Utbah var inte förvånad över Profetens (fred över honom) moral och svarade helt enkelt: ”Ja.”

Profeten (fred över honom) sade: ”Lyssna nu till mig.”

Okej”, sade ’Utbah.

Profeten (fred över honom) reciterade sedan verserna: ”I Allahs Namn, den Nåderike, den Barmhärtige. Ha Meem. En uppenbarelse från Allah, den Nåderike, den Barmhärtige. En bok vars verser förklaras i detalj, – en Koran på det arabiska språket för människor som vet. Den ger glada nyheter och varningar, men de flesta vänder sig bort, så de lyssnar inte.”

Profeten (fred över honom) fortsatte att recitera verserna medan ’Utbah lyssnade. Plötsligt satte sig ’Utbah på marken och hans kropp skakade. Han placerade sina händer bakom sig och vilade på dem medan han lyssnade till verserna. Profeten (fred över honom) fortsatte att recitera tills han kom till versen: ”Om de vänder sig bort, säg till dem: Jag varnar er för en blixt liknande den som drabbade ’Aad och Thamud.”

’Utbah blev totalt skräckslagen när han hörde denna varning och hot om straff. Han hoppade upp och lade handen på Profetens (fred över honom) mun för att hindra honom från att ytterligare recitera något. Men Profeten (fred över honom) fortsatte att recitera fram till versen för nedfallande (sujood), varefter han föll ner i sujood. När han lyfte upp huvudet från nedfallandet, tittade han på ’Utbah och sade: ”Hörde du, O ’Utbah?”

Ja”, svarade ’Utbah.

Profeten (fred över honom) sade: ”Nu är det upp till dig.”

’Utbah återvände till hans kompanjoner medan de väntade otåligt på honom. När han närmade sig dem sa de till varandra: ”Jag svär vid Allah, han har återvänt med en annan ansiktsfärg!”

När han satte sig ner med dem frågade de: ”Vad hände, O Abu’l Walid?”

Han sade: ”Vad som hände är att jag hörde ord vars like jag aldrig hört förut. Vid Allah, de var inte ord av poesi, magi eller spådom. O folk av Quraysh! Jag ber er att lyssna till mitt råd och ge mannen full frihet att gå vidare med hans mål, i detta fall kan ni på ett säkert sätt frigöra er från honom. Jag svär att hans ord kommer en dag att triumfera. O människor! Jag hörde honom säga: ”I Allahs Namn, den Nåderike, den Barmhärtige. Ha Meem. En uppenbarelse från Allah, den Nåderike, den Barmhärtige. – till hans ord – Jag varnar er för en blixt liknande den som drabbade ’Aad och Thamud.”

Medan han sa detta placerade jag min hand på hans mun och bad honom i våra släktbands namn att sluta! Ni vet mycket väl att när Muhammad säger något så ljuger han inte. Jag fruktade att straffet kommer över er.”

Abu’l Walid förblev tyst reflekterande, medan hans följeslagare stirrade på honom. Han sade då: ”Vid Allah, det finns en sötma i vad han säger. Det finns en skönhet i det han säger, som om dess topp är frukt och botten är vatten. Det är överväldigande och kan inte bli dämpat. Den utplånar allt under den. Ingen människa kan säga detta. Ingen människa kan säga detta.”

De sade: ”Detta är bara poesi, O Abu’l Walid! Bara poesi!”

Han sade: ”Vid Allah, ingen är mer kunnig än mig om poesi! Det finns ingen mer kunnig om Rajaz (poetiskt rim) och dikter än mig! Inte ens Jinns poesi! Vid Allah, det han säger liknar inte någon poesi!”

’Utbah fortsatte att diskutera Profeten (fred över honom) med dem. Även om ’Utbah inte accepterade Islam, så finns det ingen tvekan om att hans själ lutade till Islam. Begrunda hur Profetens ädla moral och hans teknik att lyssna på ’Utbah uppmärksamt påverkade honom, trots att han var en svuren fiende till Islam.

Vid ett annat tillfälle beslutade Quraysh att skicka Husayn bin al-Mundhir al-Khuza’i – fadern till Profetens följeslagare, ’Imran bin Husayn – för att diskutera med Profeten (fred över honom) och för att övertala honom att ge upp hans uppdrag.

’Imrans far besökte Profeten (fred över honom) medan han satt med sina följeslagare och han sade till honom de vanliga klagomålen som Quraysh brukade säga till honom: ”Du har splittrat oss, delat våra led…” medan Profeten (fred över honom) lyssnade lugnt tills han avslutade.

Profeten (fred över honom) sade då till honom på ett artigt sätt: ”Är du klar, O Abu ’Imran?”

Ja”, svarade han.

Profeten (fred över honom) sade: ”Svara då på mina frågor.”

Okej, jag lyssnar”, sade han.

Profeten (fred över honom) sade: ”O Abu ’Imran, hur många gudar dyrkar ni?”

Han svarade: ”Sju. Sex på jorden och en i himlen!”

Profeten (fred över honom) sade: ”Vilken av dem älskar du och fruktar?”

Han sade: ”Den i himlen.”

Profeten (fred över honom) sade i all artighet: ”O Husayn, om du skulle acceptera Islam, kommer jag att lära dig två ord som du kommer kunna dra stor nytta av.”

Husayn accepterade Islam på plats och sade: ”O Allahs Sändebud, lär mig de två ord du lovade att du skulle lära mig.”

Profeten (fred över honom) sade: ”O Allah, inspirera mig med vägledning och skydda mig från min egen ondska.”

Hur underbart var inte det sätt som Profeten (fred över honom) behandlade människor! Och hur vackert var inte hans karaktär och den positiva inverkan på dem! Denna typ av attityd går en lång väg i förande av icke-muslimer närmare Islam.

En ung man reste en gång till Tyskland för studier och bosatte sig i en lägenhet. Det fanns en ung tysk man som bodde i lägenheten mittemot honom. De hade inte något samband med varandra förutom att de var grannar. En gång reste den tyska grannen oväntat. Ett tidningsbud brukade leverera en tidning varje dag och lämna det vid hans dörr.  Den unge mannen märkte att tidningarna samlade sig på hög och gick sedan för att fråga de andra grannarna för att ta reda på om grannen hade rest. Han plockade upp alla tidningar och placerade dem på ett säkert ställe. Han började hämta den nya tidningen varje dag och la till den i samlingen.

När hans granne återvände efter ett par månader, hälsade han honom och gav honom alla tidningar. Han sade: ”Jag tänkte att du kanske följde en nyhet eller deltar i en tävling och jag ville inte att du skulle missa det.”

Grannen blev förvånad över detta och sade: ”Skulle du vilja få betalt för dina tjänster?”

Han sade: ”Nej. Vår religion befaller oss att visa godhet mot våra grannar och eftersom du är min granne, måste jag vara vänlig mot dig.” Personen fortsatte att vara välvillig mot sin granne tills han slutligen omfamnade Islam.

Detta, vid Allah, är det verkliga glädjen i livet, att känna att man dyrkar Allah genom att varje liten sak du gör, även i hur du behandlar andra. Hur ofta är det människor vänder sig bort från Islam på grund av den dåliga behandling de får av en del muslimer; en förtrycker sina anställda, en annan bedrar sin kund och en annan stör sin granne? Låt oss göra en nystart med dem.

Upplysning…

Den bästa predikanten är den som predikar med sina handlingar innan sitt ord. 

[Ur boken ”Njut av ditt liv” av Shâykh Muhammad al-‘Arifi]

Kniven träffade nästan

I Allahs Namn

Det kommer inte som en överraskning till mig att det finns en hel del människor som hatar Islam och muslimer. Men det är inte ofta snack omvandlas till handling. Men det verkar dock bli vanligare. Fick höra om en händelse alldeles nyss om just detta.

En syster i heltäckande slöja var på väg till sitt hem. Denna syster är uppväxt och utbildad i Sverige. Hon bor i ett familjeområde med sin man och deras två småbarn. Just denna dag var hon på väg hem ensam utan sin man och barn. Medan hon går på sin gård för att komma hem till sin lägenhet, flyger en stor kökskniv förbi hennes ansikte och landar framför henne på marken. Hon tittar chockat runtomkring sig och ser en kvinna i en balkong som skriker: ”J*vla islamist, du ska dö.”

”Vad sysslar du med?” skriker systern tillbaka. Kvinnan svarar: ”Du har inte sett något, jag ska komma ner till dig.” Då börjar systern gå mot sitt hem och hinner hem innan kvinnan kommer ner. Därpå ringer systern polisen, som kommer hem till henne med två radiobilar.

Systern visar vart kvinnan bor och polisen går dit och talar med henne. Vad säger polisen till systern efter deras samtal med denna galna kvinna: ”Hon är galen, hon tror är Elvis dotter. Denna kvinna har varit omhändertagen men släpptes nyligen, men hon kommer omhändertas nu igen.”

Jag säger: SKOJAR NI MED? TÄNK om systern gick med sin son eller dotter just den dagen och kniven landade i skallen på en av ungarna? Är denna kvinna verkligen galen? Hon verkade vara väldigt pigg och vaken när det kom till islamister i alla fall. Ska vi vara rädda nu jämt eller? Detta inlägg är inte för att skrämma mina systrar. Men är detta det nya priset som vi offentligt religiösa ska betala? Må Allah rädda oss, amin

er bror

Anas

En berömd spansk affärsman

Ibn Hazm, må Allah visa honom nåd, nämner i sitt arbete Tawq al-Hamamah en berättelse om en berömd spansk affärsman:

Det var konkurrens mellan honom och fyra andra affärsmän och på grund av detta, ogillade de honom. De var därför fast beslutna att förarga och provocera honom. En morgon när han lämnade sitt hus för att ta sig till sin arbetsplats, klädd i en vit skjorta och turban, passerade han en av de fyra affärsmännen på vägen. Han hälsade på den spanska affärsmannen, tittade på hans turban och sade: ”Så vacker denna gula turban är!”

Affärsmannen sade: ”Är du blind? Denna turban är vit!”

Han svarade: ”Nej, den är gul! Den är gul, men den ser bra ut.”

Affärsmannen lämnade honom och gick vidare tills han träffade den andra av dem. Han hälsade på honom och tittade på hans turban och sade: ”Du ser vacker ut idag! Dina kläder ser bra ut! Speciellt denna gröna turban!”

Affärsmannen sade: ”Turbanen är faktiskt vit.”
Nej, den är grön”, insisterade han.
Han svarade: ”Det är vitt! Håll dig borta från mig!”

Affärsmannen gick vidare, började prata för sig själv, och lite då och då tittade han på turbanens flygel för att se att den verkligen var vit. Han nådde sin butik och öppnade låset. Samtidigt kom den tredje av de fyra affärsmännen fram till honom och sade: ”Så vacker du är denna morgon! Och speciellt dina kläder, de ser så fina ut! Och din vackra blåa turban gör dig bara ännu vackrare!”

Affärsmannen såg på sin turban för att fastställa dess färg, sedan gnuggade sig i ögonen och sade: ”Käre broder! Min turban är vit!”

Nej, den är blå. Men det viktiga är att det ser bra ut, så oroa dig inte!”, sade mannen och gick sin väg. Affärsmannen började skrika efter honom och sade: ”Turbanen är vit!” samtidigt som han såg på sin turban för att fastställa dess färg igen.

Han satt i hans butik ett tag och kunde inte ta ögonen från turbanen. Under tiden kom den fjärde personen och sade: ”Hälsningar! MashaAllah! Varifrån har du köpt den här röda turbanen?”

Affärsmannen skrek: ”Min turban är blå!”

Han svarade: ”Nej, den är röd.”

Affärsmannen sade: ”Nej, den är grön! Nej, egentligen är den vit! Nej, den är blå, eller svart!” Han skrattade sedan högt, sedan skrek, sedan började gråta och sedan började hoppa upp och ner!

Ibn Hazm, må Allah visa honom nåd, sade: ”Efter detta brukade jag se honom på Spaniens gator. Han hade blivit galen och småbarn brukade kasta stenar på honom.” [Sllut på utdraget ur boken Tawq al-Hamamah]

Om dessa fyra personer, med hjälp av deras kompetens, kunde ändra inte bara denna persons natur, men också hans sinne, hur blir det med den beprövade kompetens som stöds av uppenbarelser som en person kan omsätta i praktiken för att komma närmre Allah?

Lägg i verk och praktisera alla goda färdigheter du kan få tag i eller kommer över och du kommer att vara lycklig.

Om du säger till mig: ”Jag kan inte.”
Kommer jag att säga till dig: ”Försök åtminstone!”
Om du säger till mig: ”Jag vet inte hur.”
Jag säger då: ”Jo, du vet!”

Profeten (fred över honom) sade: ”Kunskap erhålls endast genom inlärning, och tålamod erhålls enbart genom uthållighet.”

En synpunkt…

Hjälten är den som går bortom hans förmåga för att förbättra sina färdigheter, tills han blir kapabel till att förbättra, och kanske även ändra färdigheter och kompetens hos andra. 

[Ur boken ”Njut av ditt liv” av Shaykh Muhammad Al-‘Arifi]

Min första chockberättelse…forts

För att läsa första delen av berättelsen kan man klicka här: Min första chockberättelse

Annars läs vidare nedan in sha’ Allah:

… och hon sade till mig medan hon tittade blygsamt på sin vän: ”Denna tjej blir våldtagen av hennes pappa.” Jag kunde inte tro mina öron! Min första reaktion och känsla var faktiskt ilska. Jag trodde inte på dem, jag trodde att dem ljög. Eftersom det är den enda logiska förklaringen. För kan en pappa göra så mot sin dotter? Dem ljuger säkert. Efter en tyst stund hostade plötsligt brodern till systern som påstås blivit antastad av hennes far. Han skämdes antagligen och försökte få oss att tänka på annat. Det märkliga var att tjejen satt helt tyst och det kändes som hon tyckte det var något normalt som skedde. Jag ifrågaställde självklart dem och visade med största möjliga allvar att detta är inget man skojar om eller ljuger om. Men dem kände sig nästan förolämpade när jag sa så.

Det första jag gjorde var att ursäkta mig och sedan jag gick jag ut ur rummet och ringde ett samtal till en av mina shaykher. Även han ville försäkra sig om att dem inte ljög, vilket jag sa att jag inte tror dem gör. Efter detta började den långa resan av tragiska händelser; pappan förnekar, flickan rymmer, mamman stänger in sig i förnekelsebubbla osv osv…

Jag kan tyvärr inte berätta mer detaljer om just denna händelse, i rädsla av att systern eller någon annan inblandad, blir identifierade. Men jag kan berätta att vi gick vidare med detta genom vissa mer erfarna och kunniga shaykher och tro mig när jag säger detta, skadan som skedde med denna familj går nog aldrig att fixa. Detta var min första chockberättelse.

Det är första gången jag skriver om detta såhär offentligt och även nu får jag samma känslor som för mer än 10 år sedan. Min spontana känsla idag är att Allah förberedde mig med den största smällen först, för vad jag har fått erfara efter denna händelse, under min korta minimala erfarenhet inom dawa-fältet, kräver nästan en välfungerade och organiserad institution än en person som mig. Utan tvekan har alla saker en orsak. Även denna händelse. Men hur kan vi förebygga detta? Tragedier sker runtomkring oss hela tiden och de flesta vet inte om det. Jag vet eftersom jag blir indragen. Men när var det senast du frågade om din bror eller syster i Islam?

Vissa av Profetens (fred över honom) följeslagare brukade säga att broderskap är i tre nivåer: Lägsta och ”sämsta”: Att din bror eller syster blir tvungna att fråga om hjälp. Nivån snäppet högre: Att din bror eller syster indikerar att han eller hon behöver hjälp. Medan den sanna och bästa nivån av broderskap: Att din bror eller syster i Islam aldrig ska behöva fråga eller indikera, utan hjälpen kommer innan problemet eller bekymret uppstår.

Om man har en vän så borde man veta, exempelvis, sin väns familjesituation eller ekonomiska situation. Håller min vän på att skilja sig borde jag vara där för honom, om jag kan. Finns det en skuld din vän behöver få avklarad, och du kan betala, vänta inte tills frågan ställs, betala den direkt. Eller är vi bara vänner när det kommer till fika och restaurangbesök efter jum’ah?

Jag tror vi alla minns systern från Facebook som avled, och det senare visade sig att hon först indirekt försökt ropa på hjälp genom olika inlägg och statusuppdateringar. Men systern klarade inte längre av ensamheten och tog sitt eget liv. Må Allah visa henne nåd. Vi alla chockades och blev väldigt efterkloka. Jag anklagar ingen för något, utan jag vill bara att vi ska minnas att det finns fler än denna syster och du själv kan hamna i en situation där förebyggande hjälp kan rädda ditt liv.

Bröder och systrar, vi alla har ett ansvar inom vår kapacitet, låt oss ta detta ansvar. Efter vår bästa förmåga och kapacitet.

Er bror

Anas Khalifa

Min första chockberättelse

I Allahs den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn

Jag brukar få en hel del mail, meddelande och tfn-samtal från bröder och systrar från hela Sverige. En sak jag märkt som är gemensamt för alla är: desperation!

Vad ska jag göra!!??” Brukar deras fråga eller klagan avslutas med. Det är tyvärr inte alltid jag kan hjälpa dem, och då brukar jag försöka åtminstone förmedla dem vidare till någon som kan hjälpa dem. Men jag får alltid lite dåligt samvete. Ni kanske undrar vad problemen är? Oftast är det ungdomar som vill ångra sig till Allah för något de har gjort eller som behöver hjälp med hur man går tillväga för att söka kunskap etc…

Men ibland kommer det vissa frågor och problem som får nackhåren att resa sig. Jag kan inte ens nämna dem för er, i alla fall inte i detalj, för att det kommer garanterat att deprimera er och förstöra resten av er dag om inte mer. Jag har blivit ganska van vid alla chockande och upprörande berättelser från människor, men jag glömmer aldrig den första.

Detta var för mer än tio år sedan efter en av mina fredagsföreläsningar i gamla Bellevue moskén i Göteborg. Min föreläsning hade precis börjat bli populär bland förortsungdomarna och väldigt många brukade komma och lyssna. Mest unga tjejer. Gangstertjejer eller tomboys, som de ibland kallas. De satt i ett eget rum i moskén och bröderna satt framför mig. Efter föreläsningen brukade jag sitta kvar och prata med ungdomarna och de flesta killar var så imponerade av deras mäktiga religion att jag nästan höll en till föreläsning efter huvudföreläsningen för dem.

En dag hade jag lite bråttom och kunde inte stanna kvar efter lektionen och gick snabbt ut från moskén. Vid entrén var alla systrar ute redan och vissa var på väg hem och andra väntade för att få en glimt av snubben som ”skriker och gapar”. Jag brukade undvika konfrontation med dessa unga gangstertjejer för att många av dem inte hade kunskap om vissa regler och de kunde bli jobbigt för mig. De gick ibland fram till mig och ville skaka hand eller de stod väldigt nära och många av dem var inte beslöjade, så det var obehagligt för mig. Speciellt att jag inte var mycket äldre än de själv (jag var runt 17-18), må Allah skydda oss från fitna, amin.

Men just den dagen kom det fram till mig två unga tjejer, båda muslimer men långt ifrån religiösa. Den ena av dem hade en slöja runt halsen som var väldigt hårt fäst, en slöja jag brukade kalla för ”Feven-slöjan”, om ni minns henne. Den andra hade ingen slöja alls. De kunde inte varit mer än 15 år om inte yngre. Men båda såg ut att vara 20 år, eller de försökte att se ut som det i alla fall. Den obeslöjade av dem sade till mig: ”Anas vi vill prata med dig, det är viktigt.” Hon var väldigt bestämd och jag kände inte att hon skämdes för mig eller var nervös. Vilket innebar att det var något allvarligt som hade hänt. Jag försökte övertyga dem att ringa mig eller vänta till en annan gång för jag hade bråttom, men hon insisterade så mycket att när jag försökte gå därifrån medan jag pratade så tog hon tag i min arm och stoppade mig.

Jag blev lite irriterad men samtidigt tyckte jag synd om dem. Men detta var första gången någonsin jag skulle sitta med tjejer ensam och lyssna på deras problem, utan tvekan, oavsett vad man tror om föreläsare eller Shaykher, så är det fitna. Jag ville därför vara säker på att det jag gör är rätt och i sådana fall hur det ska gå till. Jag ringde en av mina shaykher och berättade att det fanns två unga tjejer som ville sitta ensamma med mig och prata med mig och jag undrade vad jag skulle göra. Shaykhen berättade att jag skulle be dem hämta en av deras bröder och låta honom sitta med oss så att jag inte blir ensam man eller kille där. Han ansåg att detta var tillåtet vid nödvändighet för en föreläsare ibland.

Obekväm gick jag med på detta och bad dem följa med mig. Vi tog alla en industrihiss (då moskén låg i en gammal industribyggnad) upp till ett rum där vi satte oss ner. De var ganska tysta och jag visste fortfarande inte att jag skulle få höra min första ”chockberättelse”, så jag bad dem lite ohövligt att snabba sig för jag hade bråttom. Den obeslöjade tjejen började och sade ganska rakt på sak…

Jag fortsätter i ett annat inlägg in sha’ Allah, om du vill läsa vidare så håll utkik på bloggen.

Er bror

Anas Khalifa

Abu Qudama och den unga pojken

Denna berättelse finns återberättad i Imam al-Jawzis bok ”Sifat as-Safwah” och Ibn Nahhas i Mashari al-Ashwaq.

”Det var en rättfärdig man som hette Abu Qudama ash-Shamy, han var en man som älskade Jihad och att bekämpa fienderna för Allahs skull, varje gång han hörde talas om något krig mellan fienderna och muslimer eller att det fanns Jihad för Allahs skull så skyndande han sig dit och kämpade vid muslimernas sida.

Abu Qudama satt en dag i den stora moskén i Medina och en frågeställare gick fram och frågade honom: ”Abu Qudama, berätta för oss om det märkligaste som har hänt dig under alla krig och all Jihad du har varit med om, du är sannerligen en man som har deltagit mycket i Jihad för Allahs skull som har varit mellan muslimer och kuffar, så berätta för oss om det märkligaste du har sett eller varit med om under alla krig eller Jihad för Allahs skull.”

Abu Qudama sade till dem: ”Jag ska berätta för er om detta:

Jag gick ut vid ett tillfälle med några kompanjoner till mig till ar-Riqqah för att bekämpa fiender (moshriken/polyteister) vid frontlinjerna. När jag kom fram till ar-Riqqah, som är en stad vid Eufrat i Irak, så köpte jag en kamel som jag lastade med mina vapen och sedan gick jag för att påminna och predika för människorna i moskéerna och uppmana dem till Jihad för Allahs sak och att spendera sina pengar för att Islam ska segra, den islam som Allah har lagt som ansvar på deras axlar att sprida och försvara. Efter att ha talat till människorna i moskéerna och kallat dem till att kämpa för Allahs skull så kom kvällen, jag gick då till ett hem där jag hade hyrt ett rum för att övernatta där. Efter att en del av kvällen passerade så hörde jag dörren knacka och någon vill komma in till mig. Jag förvånades över vem som kan vara bakom dörren för att jag är en främmande man i denna stad och jag har ingen kontakt med någon eller känner någon, så vem kan detta vara som kommer till mig mitt i natten?

Jag öppnade dörren oroande och där stod det en from och anständig kvinna som var täckt med en ytterkapp från topp till tå och man kunde inte se något av henne alls. När jag såg henne häpnades jag och jag sade till henne ”Allahs tjänarinna, vad vill du, må Allah visa dig nåd?”

Hon sade till mig: ”Är du Abu Qudama?”

Jag sade: ”Ja.”

Hon sade: ”Var det du som samlade pengar idag till frontlinjerna?”

Jag sade: ”Ja.”

När hon hörde detta av mig så gav hon mig lapp och en hästrem som var spänt, sedan gick hon därifrån i tårar.

Vid Allah, jag förvånades av hennes beteende och lappen var i mina händer, jag såg på den och det stod på den: ”Abu Qudama, du kallade idag till Jihad och jag är en kvinna som inte är kapabel till att göra Jihad och jag har inte heller något jag äger som jag kan ge till dig som hjälper dig i din Jihad eller som du kan ge till mujahiden, så jag klippte från det bästa jag har och det är mitt hår och sedan gjorde jag det till en hästrem så att du kan använda den för att hålla fast din häst så kanske Allah när Han ser att mitt hår är det som håller fast din häst för Allahs skull så blir jag förlåten och inträder paradiset.”

Jag förvånades, vid Allah, över hennes beslutsamhet och uppoffring för Allahs sak, och även över hennes längtan till förlåtelsen och paradiset, fastän hon har gjort något som inte är tillåtet i religionen, att klippa hennes hår på detta sätt. Men hennes längtan till paradiset tog över allt annat. Jag lade hursomhelst denna rem bland min packning och efter fajrbönen lämnade jag och mina kompanjoner ar-Riqqah.

När vi kom fram till Maslamah ibn Abdul-Maliks befästning så hör vi en riddare bakom oss ropa: ”Abu Qudama, Abu Qudama, vänta på mig må Allah visa dig nåd.” Jag sade till mina kompanjoner att fortsätta och jag ska gå tillbaka och se vad denna riddare vill. När jag kom fram till honom så började han med att prata och han sade: ”Jag tackar Allah som inte berövat mig ditt kompanjonskap och som inte tog mig tillbaka till min familj i besvikelse.” Jag frågade honom: ”Vad vill du må Allah visa dig nåd?” Han sade: ”Jag vill ut och kriga med er.”

Jag sade till honom: ”Visa mig ditt ansikte, om du är vuxen och krig är något bindande för dig så accepterar jag dig, men om du är ung och Jihad inte är förpliktad för dig avslår jag dig.”

Han exponerade sitt ansikte och han var lika vacker som månen, han var en ung pojke som var 17 år gammal. Jag frågade honom: ”Min son, har du en far?”

Han sade: ”Min far dödades av korsfararna och jag ska ut nu och bekämpa dem som dödade min far.”

Jag sade till honom: ”Har du en mor?”

Han sade: ”Ja.”

Jag sade till honom: ”Återvänd till din mor och visa henne godhet, för att om du gör det så ska du veta att paradiset är under hennes fötter.”

Han förvånades över vad jag sade och han sade till mig: ”Abu Qudama, subhnallah, känner du inte min mor?”

Jag sade: ”Nej, vid Allah, jag känner inte din mor?”

Han sade: ”Min mor är den som gav dig en insättning, min mor är ägaren av remtyget.”

Jag sade: ”Vilket tyg?”

Han sade: ”Subhnallah, du glömmer väldigt fort, kommer du inte ihåg en kvinna som kom till dig igår och gav dig en påse med en lapp och ett rep som du ska binda din häst med?”

Jag sade: ”Ja, vad är det med henne?”

Han sade: ”Hon är, vid Allah, min mor. Hon befallde mig att gå ut till jihad och hon svor vid Allah över mig att jag inte ska återvända till henne igen.”

Och hon sa till mig: ”Min son, om du ser kuffar så vänd inte ryggen och offra dig själv till Allah och sök efter Allahs grannskap i Hans boning, din far och dina morbröder är i paradiset, så om Allah ger dig martyrskap så förmedla för mig hos Allah så att jag får vara med er i paradiset.”

Sedan omfamnade hon mig i hennes bröstkorg och lyfte sedan hennes blick mot himlen och sade: ”Min Gud, min Herre, detta är min son frukten av mitt hjärta, jag överlämnar honom till Dig så ta honom nära sin far och sina morbröder.”

Jag förvånades, vi Allah, väldigt mycket över denna unga pojke. Han började prata igen innan jag hann kommentera vad han sade och han sade till mig: ”Jag ber dig för Allahs skull farbror Abu Qudama, att du inte berövar mig från att delta i kriget för Allahs skull med dig, jag är, in sha’ Allah, en martyr son till en martyr. Jag är en som har memorerat Allahs bok och är en duktig riddare och skytte, så förakta inte mig p.g.a. av min unga ålder.”

När jag hörde allt detta från honom så kunde jag inte avslå hans önskan, vid Allah. Så vi tog med oss honom och, vid Allah, såg vi ingen mer vital och aktiv som honom. När han rider så är han den snabbast av oss och om vi stannar upp så är han aktiv och under hela resan så såg vi aldrig hans tunga vara stilla, utan han åkallade och ihågkom Allah hela tiden.

När vi kom fram och skulle övernatta vid frontlinjerna så var vi fastande den dagen och solnedgången var på väg så vi ville laga vår iftar och kvällsmat. Så när vi kom fram så svor den unga pojken att ingen annan skulle laga mat förutom han själv, och vi försökte stoppa honom från att göra det eftersom han verkade väldigt trött efter den långa och svåra resan, men han vägrade och vill ändå göra det. Vi sade till honom att han skulle laga till maten en bit från där vi lägrade så att röken och elden inte skulle skada någon av oss, och han gick och vi satt och väntade på maten. Det tog lite mer tid än vanligt så mina kompanjoner bad mig att gå och se efter vad som har hänt med den unga pojken eftersom det tog ovanligt långt tid.

När jag kom fram så såg jag att den unga pojken hade tänt på elden och lagt kastrullen på elden och sedan hade tröttheten tagit över och han hade somnat genom att lägga huvudet på en sten bredvid. När jag såg honom i detta tillstånd så ville jag, vid Allah, inte väcka honom, och jag vill inte heller återvända till mina följeslagare utan att ha med mig maten till dem. När jag såg honom i detta tillstånd så sade jag till mig själv, jag kan fortsätta göra maten till mina följeslagare. Så jag började sakta göra maten och samtidigt då och då titta på den unga sovande pojken. Medan jag tittade på honom så jag att han började le och att hans leende blev bredare och bredare, så jag förvånades väldigt mycket över att han ler medan han sover. Sedan började den unga pojken att skratta och sedan blev skrattet intensivare och sedan vaknade han upp från sin sömn. Allt detta förvånade mig väldigt mycket. När han sedan vaknade och såg mig så blev han lite skrämd och han sade: ”Farbror, jag tog för mycket tid på mig.” Jag sade: ”Nej du har inte tagit för mycket tid på dig.” Han sade: ”Sluta laga mat, jag ska göra det åt er, jag är er tjänare i jihad.” Jag sade: ”Nej, vid Allah, du ska inte laga mat eller iftar förrän du berättar för mig vad som gjorde att du log och skrattade medan du sov, för det är verkligen något märkligt.”

Den unga pojken sade: ”Farbror, det var en vision jag såg.” Jag sade till honom: ”Vid Allah, berättar för mig vad det var för vision du såg?” Han sade: ”Låt den vara mellan mig och Allah den Högste.” Jag sade: ”Jag svär vid Allah att du ska berätta för mig om denna vision som du såg.”

Han sade: ”Farbror, jag såg i min vision att jag hade inträtt paradiset och jag såg dess skönhet, prakt och njutning. Precis så som Allah den Högste har beskrivit den i Hans bok. Medan jag gick i den och jag går med en egendomlig känsla p.g.a. dess prakt och skönhet, så såg jag ett slott som lyste av dess murbruk, en av guld och den andra av silver och balkongerna är av ädelstenar och rubiner, och dörrarna av guld och bakom en vägg finns jungfrun som är lika vackra som månen, och när jag såg deras skönhet så kunde jag inte lyfta bort min blick ifrån dem och jag förvånades över deras skönhet och härlighet. Sedan började en av jungfrun, den vackraste som du kan föreställa dig av jungfrun, tala till jungfrun till höger om henne och peka på mig samtidigt som hon säger: ”Detta är Al-Mardhiyas make, detta är Al-Mardhiyas make, detta är Al-Mardhiyas make.” Och jag har ingen aning om vem denna Al-Mardhiya är, så jag frågade henne, är det du som är Al-Mardhiya?”

Hon sade: ”Jag är en av Al-Mardhiyas tjänarinnor, om du vill träffa Al-Mardhiya så ska du in i slottet, må Allah visa dig nåd.”

Jag gick in och högst upp i slottet fanns ett rum av rött guld, och i det rummet fanns det en säng av grön akvamarin och dess listor var av vitt silver och en jungfru vars ansikte är som solens skönhet låg på den, och om inte Allah hade stadgad min syn hade min syn försvunnit och även mitt förstånd p.g.a. hennes skönhet och härlighet och p.g.a. sängens skönhet och hela rummets skönhet. När jungfrun såg mig så började hon tilltala mig och hon sade: ”Välkommen Allahs vän och älskade, jag är för dig och du är för mig.” När jag såg henne och lyssnade på vad hon sade så började jag närma mig henne och när jag nästan hade lagt min hand på henne sade hon till mig: ”Min nära och älskade må Allah avlägsna dig från bedrägeri, du har fortfarande lite att leva och vårt möte är imorgon efter dhur-bönen.”

Det var då jag log och blev glad.

När jag hörde denna vision av en ung pojke som denna sade jag till honom: ”Du har sett gott och förvänta dig gott in sha’ Allah.”

Sedan åt vi vår iftar och red på våra djur och kom fram till våra vänner som stred vid gränserna och vaktade vid frontlinjerna. Vi övernattade hos dem och sedan gick vi upp för att be fajr bönen och efter det så hade vår fiende anlänt och vår ledare ställde sig upp och började styra upp armén och ställa dem i rader och sedan läste han början av kapitel Al-Anfal till oss och påminde oss om belöningen för Jihad för Allahs sak och för belöningen för martyrskap för Allahs skull och han fortsatte att uppmana och påminna oss om Jihad och kämpandet för Allahs skull. Jag satt och tittade på och reflekterade över människorna runtomkring och alla människor försökte sitta med sin familj och släkt, men den unga pojken var ensam, utan en far som gör dua till honom eller en farbror som tar honom nära eller någon bror som kramar om honom.

Jag fortsatte att följa honom med blicken och se på hans tillstånd och då upptäckte jag att den unga pojken var längst fram i raderna i armén. Då började jag passera genom raderna tills jag kom fram till honom och då sade jag till honom: ”Min son, har du någon erfaren av strid och Jihad?”

Han sade: ”Nej vid Allah, detta är den första striden som jag bevittnar och första gången jag möter kuffar i strid.”

Jag sade till honom: ”Min son, det är inte som du tror eller som du kan föreställa dig, utan det handlar om strid, blod, starka män, pilar och svärd. Min son, ställ dig sist i arméns rader, om vi segrar så segrar du med oss och om vi förlorar så är du i alla fall inte den första som faller eller stupar.”

Han tittade en stund på mig med en blick full av förvåning och sedan sade han: ”Du, av alla, säger detta till mig?”

Jag sade: ”Ja.”

Han sade: ”Farbror, vill du att jag ska vara bland helvetets invånare?”

Jag sade: ”Må Allah skydda oss, enda orsaken vi kom till jihad är för att rymma och undkomma elden och inträda och söka efter paradiset.”

Han sade: ”Allah säger: ”TROENDE! När ni möter förnekarna, som rycker fram i samlad styrka, gör då inte helt om [för att fly]! Den som då gör helt om – om det inte är [en krigslist] för att falla [en fientlig styrka i ryggen] eller för att gå samman med ett [av era] förband – ådrar sig Allahs vrede och helvetet skall bli hans sista hemvist – ett i sanning eländigt mål! [Al-Anfal 8:15-16]

Vill du att jag ska vara bland dem som gör helt om och sedan blir helvetet min sista hemvist?”

Jag förvånades, vid Allah, över hans orubbliga styrka och hur han höll fast vid dessa verser, så jag sade till honom: ”Min son, versen är inte i den förståelse som du försöker få den att vara.” Men han vägrade lyssna eller gå tillbaka till sista raderna i armén. Så jag tog tag i hans hand för att dra honom tillbaka till sista raderna så han började dra bort sin hand från mig och samtidigt som detta pågick så började striderna och hästarna kom mellan oss två.

Striderna började och alla pilar och starka män med slipade svärd slog sönder skallar och armar, händer och fötter flög överallt och alla blev upptagna med sig själva.

Svärden var så varma att vi kända att vi var i en stenugn som tändes över oss, dem var så varma att vi knappt kunde hålla dem i våra händer. Och striderna blev hårdare och alla blev alltmer upptagna med sig själva och ingen tänkte på någon annan och detta pågick fram tills solen började försvinna och tiden för dhur närmade sig. Sedan krossade Allah korsfararna. Efter att de krossades så samlades jag med mina vänner och vi bad dhur tillsammans. Alla människor började leta efter sina släktningar eller någon älskad eller saknad. Men den unga pojken fanns det ingen som frågade om. Jag sade då till mig själv, vid Allah, jag ska leta efter honom, han kanske är dödad eller skadad eller kanske någon av dessa kuffar har tagit honom som krigsfånge och tagit med honom när dem rymde från fältet. Jag började passera genom alla skadade och stupade och leta och söka mellan dem och medan jag gjorde detta så hörde jag en röst mellan dem som skrek och ropade:

Människor, leta efter min farbror Abu Qudama.”

Jag letade då efter platsen där rösten kom ifrån tills jag såg den unga pojkens kropp liggandes på marken. Pilarna hade trängt in i honom och hästarna hade trampat på honom och slitit sönder hans kött, blodet flöt och hans kroppsdelar var brutna och splittrade bredvid honom. Han var som en föräldralös som var kastad i öknen. Jag hastade fram till honom och slängde mig mellan hans händer och skrek med den högsta rösten jag har:

Här är Abu Qudama, här är Abu Qudama.”

Han sade: ”Jag tackar Allah som låtit mig leva länge nog för att kunna testamentera till dig, så lyssna noga på mitt sista budskap till dig.”

Abu Qudama sade: ”Jag började gråta över hans skönhet och, vid Allah, jag grät av sympati för hans mor som bodde i ar-Riqqah, hans mor som året innan hade förlorat hans far och morbröder och detta år förlorar hon honom.”

Jag tog en del av mina kläder och började torka bort blodet från hans vackra ansikte och när han kände att jag gjorde detta så lyfte han upp sin blick och sade till mig: ”Farbror, torkar du bort blodet med dina kläder, torka bort det med mina kläder istället min farbror…”

Jag grät, vid Allah, och visste inte vad jag skulle svara, sedan sade han med en väldigt svag röst: ”Farbror, jag lägger detta som en ed över dig, att om jag dör att du återvänder till ar-Riqqah och ger den glada nyheten till min mor att Allah har accepterat hennes gåva till Allah och att hennes son har dött för Allahs skull med bröstkorgen framåt och inte rymt alls, och om Allah har skrivit för mig martyrskap så kommer jag att meddela hennes hälsning till min far och mina morbröder i paradiset.”

Sedan sade han till mig: ”Min farbror, jag är rädd att min mor inte tror på vad du kommer att säga så ta med dig lite av mina kläder som har mitt blod för då kommer min mor veta att jag har dödats, och säg till henne att vi kommer att mötas i paradiset in sha’ Allah, min farbror när du återvänder till vårt hem så kommer du träffa min lillasyster. Hon blir alltid lika glad när jag kommer hem och alltid väldigt ledsen och gråter när jag lämnar hemmet, och hon har chockats av min faders död förra året och hon kommer att chockas av min död detta år. Hon sade till mig när hon såg att jag skulle resa och hon såg min mor förbereda mina reskläder:

Min bror, var inte borta länge och kom hem snabbt till oss.”

Så om du ser henne så säg några ord till henne som lugnar henne och säg till henne att din bror säger till dig att Allah är min ställföreträdare för henne.”

Sedan började den unga pojken kämpa hårt med hans andetag och hans röst blev svagare tills jag slutade förstå något av vad han sade, sedan kämpade han och sade till mig: ”Min farbror, visionen har blivit sann vid Allah, visionen har blivit sann vid Allah, jag ser Al-Mardhiya nu vid mitt huvud och jag känner hennes doft.” Efter detta blev hans huvud tung och svettat rann från hans panna sedan flämtade han ett par gånger intensivt och sedan dog den unga pojken mellan mina händer.

Jag tog några av hans kläder som det var blod på och la ner dem i en påse och sedan begravde vi honom och jag hade inget större grubbel än att återvända tillbaka till ar-Riqqa för att förmedla vidare hans budskap till hans mor.

När jag kom fram till ar-Riqqah visste jag inte vad hans mor hette eller vart dem bor. Medan jag gick i Riqqahs gator så gick jag fram till ett hus där det stod en nioåring liten flicka så stod och tittade på alla som passerade förbi och frågade alla: ”Farbror, vart kom du ifrån?” Om någon svarar jag kom från Jihad, så frågade hon: ”Har du sett min bror?” Och alla svarar att dem inte vet något om hennes bror och sedan fortsätter dem att gå. Hon frågade mer än tio personer samma fråga och fick alltid samma svar, tills hon började gråta och böjde ner huvudet och sade: ”Hur kommer det sig att alla människor återvänder och min bror inte återvänder.” När jag såg henne i detta tillstånd så gick jag fram till henne och hon frågade mig direkt:

Farbror, vart kom du ifrån?”

Jag sade: ”Från jihad.”

Hon sade: ”Är min bror med er?”

Jag sade: ”Vart är din mor?”

Hon sade: ”Min mor är inne i huset.”

Jag sade: ”Be henne komma ut till mig.”

När den äldre kvinnan kom ut insvept i hennes ytterplagg och jag hörde hennes röst och hon hörde min röst så sade hon:

Abu Qudama, har du kommit för att trösta mig eller för att ge glada bud?”

Jag frågade: ”Må Allah visa dig nåd, vad menar du med att trösta dig eller glada bud?”

Hon sade: ”Om du har kommit för att berätta att min son har dödats för Allahs skull med bröstkorgen fram och inte rymt eller vänt ryggen så har du kommit med glada bud, för att då betyder det att Allah har tagit emot min gåva som jag har förberett sedan 17 år tillbaka, men om du däremot har kommit för att berätta att min son har kommit tillbaka frisk och har med sig krigsbyten så har du kommit för att trösta mig för då har Allah den Högste inte accepterat min gåva till Honom.”

Jag sade till henne: ”Jag förstår, i sådana fall har jag kommit med glada bud, för att din son har dödats för Allahs skull med bröstkorgen fram och han rymde aldrig eller vände ryggen till. Hästarna trampade sönder honom och Allah har tagit av hans blod tills Han blev nöjd.”

Hon sade då: ”Jag tror inte att du säger sanningen.”

Hon och hennes dotter tittade på påsen jag hade. Så jag öppnade påsen och tog ut kläderna som fortfarande droppade blod och det föll från kläderna en del av hans ansiktets-kött och hår, och jag sade till henne: ”Är inte detta hans kläder, är inte detta hans huvudbonad, är inte detta hans skjorta? Som du med dina egna händer tog på honom.” När den äldre kvinnan såg detta blev hon glad och sade: ”Allahu Akbar.”

Men den lilla flickan flämtade till sedan föll hon ner på marken. När hon föll ner på marken så fortsatte hon flämta tills hennes mor blev skrämd så hon sprang till henne och skvätte vatten på henne och jag satt vid hennes huvud och hällde vatten på henne medan jag läste koran. Vid Allah, hon fortsatte flämta och ropa efter hennes bror och far och hennes mamma bara grät vid hennes huvud. Hon fortsatte flämta och flåsa och vi var vid hennes sida i detta tillstånd tills hon dog.

Efter att hon dog så tog hennes mamma upp henne och tog in henne i huset och stängde och låste dörren mitt framför mitt ansikte och sedan hörde jag henne säga: ”Allah, jag har get upp min make, mina bröder och min son för din skull, jag hoppas p.g.a. detta att du blir nöjd med mig och att du låter mig samlas med dem i ditt paradis.”

Jag började knacka på dörren, kanske öppnar hon dörren och jag kan ge henne lite pengar. Hon vägrade öppna dörren till mig. Så jag började istället berätta för alla människor hennes historia så att Allah höjer hennes nivå bland människorna, för vid Allah, jag har aldrig sett något märkligare än detta.

Översatt av: Anas Khalifa